Eva Johansson : Marmor från Finland

”then Steen som är kommen ifrå Finlandh ther till haffwe wij och behagh” - så skriver Johan III till sin byggmästare Anders Målare 1572. Vid den tiden hade Johan påbörjat många byggprojekt, till exempel Stockholms och Svartsjö slott.

Den sten som Johan III hänvisar till är den röd-vit-gråa marmorn från Vestlax på Kimitoön, cirka 8 mil sydost om Åbo. Den röda färgen tilltalade kungen och dessutom ansågs stenhuggaren i Vestlax Antonius Timmerman vara den skickligaste poleraren i det svenska riket. Johan III:s byggnadsiver ledde till att stenhuggarverkstaden blev Sveriges största. Av marmorn tillverkades kolonner, portaler, öppna spisar och golvplattor för de kungliga slotten, men den användes också i gravmonument. Marmordelarna var eftertraktade lyxartiklar och kom så småningom att cirkulera mellan slotten. Den sällsynta Vestlaxmarmorn var en statussymbol för de svenska kungarna - ett sätt att positionera sig som stormakt. Andra europeiska regenter fick nöja sig med polerad röd kalksten.

När Stockholms slott moderniserades under stormaktstiden skänkte regenterna kolonner av Vestlaxmarmor till adeln - som tack för utmärkelse i krig eller för lojalitet. Gåvorna visade på en nära relation till kungen och gav mottagarna hög status. Tack vare denna återanvändning har en del av dem bevarats till våra dagar.

Att marmor brutits i Vestlax har varit känt, men hur den användes och vad den bidrog med i det nya kungadömet har däremot inte utforskats. Konsthistoriker Eva Johansson har genom att ta del av fogderäkenskaper och Johan III:s brev spårat marmorleveranserna till Stockholm och Uppsala. Tillsammans med statsgeolog Sten-Anders Smeds har Johansson jämfört marmordetaljer från Vasatiden med stenprover från Vestlax. Deras undersökningar ger ny och värdefull kunskap om marmorns beskaffenhet och användning. Studien visar hur materiell kultur bidrar med nya perspektiv på Sveriges och Finlands gemensamma historia.