Högtärade Maestro! Högtärade Herr Baron!

Efter Axel Carpelans död 1919 antecknade Jean Sibelius i sin dagbok: "För hvem skall jag numera komponera?" Brevväxlingen mellan dem inleddes nitton år tidigare och utvecklades till en nära vänskap. Enslingen Carpelan saknade musikutbildning men kunde likväl skänka Sibelius åtskilliga impulser, ett fängslande tema som Bo Carpelan har skildrat i sin roman Axel (1986). Sibelius tillägnade Carpelan sin andra symfoni.

Brevväxlingen, som är av största intresse för både Sibeliusforskningen och en bredare publik, har i litteraturen hittills endast belysts av olika citat och utdrag, men utges nu i sin helhet. Breven ger en gripande och personlig bild av båda parter. Mot Sibelius knappa, skissartade stil står Carpelans vidlyftiga resonemang om allt från vardagliga händelser till politik och religion; han framför synpunkter och reflexioner gällande Sibelius kompositioner och kommer bl.a. med förslag till omarbetningar och visioner om framtida verk. Vännerna diskuterar också recensioner, konsertrepertoarer och orkesterbesättningar. Samtida litteratur och filosofi intresserade båda och diskuteras ivrigt. För utgåvan och kommentarerna står professor Fabian Dahlström som tidigare utgivit bl.a. Jean Sibelius dagbok.