Lars Westerlund : Stortyska vågskvalp

Från Tyskland och tyskontrollerade områden anlände 1940-45 omkring 132 000 fartyg till nordiska hamnar: 53 000 till Danmark, 21 000 till Finland, 14 000 till Norge och 45 000 till Sverige. Norden var under krigsåren i själva verket det enda större industriområde, med vilket Tyskland under krigsåren förmådde bedriva en omfattande handelssjöfart.

Tyskland hade en utordentligt stor krigsnytta av importen av järnmalm, trävirke, cellulosa, papper, verkstadsprodukter och livsmedel. Å andra sidan var de nordiska folkhushållen starkt beroende av importen av kol, koks, brännolja, konstgödsel och tekniska produkter från Tyskland. Detta ömsesidiga beroende medförde inte bara ett omfattande samarbete mellan de tyska och nordiska sjöfartsmyndigheterna utan också mellan Fachgruppe Reeder i Tyskland och redarorganisationerna i enskilda nordiska länderna.

För att trygga tillgången till nordiska industri-, råvaru- och agrarproduktionen liksom sjötransporternas ostörda gång höll den tyska krigsledningen fortgående omkring 700 000 man trupper i de nordiska länderna. Ett militärt tryck av denna omfattning var nödvändigt för att stämma etablissemangen i Danmark, Finland, Norge och Sverige till följsamhet inom handelspolitikens område. Därtill utnyttjade den tyska statsledningen i synnerhet norskt och finländskt territorium som bas för militäroperationer mot Storbritannien och Sovjetunionen. Den tyska havsfronten mot Storbritannien fick emellertid redan förhösten 1940 en defensiv utformning. Attackerna österut från de tyska basområdena i Nordnorge och Nordfinland fick för sin del från förhösten 1941 karaktären av ett demonstrations- och skådekrig mot Sovjetunionen. De tyska divisionerna i nordöst marscherade på stället i tre år eftersom krigsteaterna var endast en sidoscen och den voluminösa tyska närvaron var tillräcklig för att trygga det tysk-nordiska handelsutbytet och handelssjöfartens fortgång.

Det har utgetts flera tiotals nationella framställningar om den krigstida sjöfarten i alla nordiska länder. Medan rederihistorikerna genomgående är partikulära framstår sjöfartstorikerna inte sällan som apologetiska översikter. - Så inte i denna studie som analyserar handelssjöfarten och de tyska sjöburna militärtransporterna ur ett samlat nordiskt perspektiv. En rad tidigare okända eller förträngda fenomen skärskådas: kollaborationen mellan de tyska och de nordiska redarna, de nordiska sjöfartsmyndigheternas foglighet gentemot de tyska instanserna och sjömännens motstånd mot den tyska maktpolitiken. Sjömän i samtliga nordiska länder var i större eller mindre utsträckning delaktiga i den underrättelseinhämtning mot Tyskland som organiserades i Internationella Transportarbetarfederationens (ITF) regi. Sjömännen som utförde sin gärning under farliga, karga och ofta undermåliga arbetsförhållanden motsatte sig redarnas och de tyska instansernas samordnade dompteringsförsök och förde en lönekamp som blev framgångsrik på lång sikt.

Professor Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och har lett utredningar i Statsrådets kansli och Riksarkivet. Han har publicerat studier om förvaltningens historia, 1918 års krig, krigsfångarna och de internerade i vinter- och fortsättningskrigen, barn till utländska soldater, biografier o.a.